Det är nåt konstigt med sensommaren. Ända sedan jag var liten har jag alltid upplevt sensommaren som en tid av enorma möjligheter. Inte bara det där att man får en ny snygg skolväska utan också allt det där andra som planeras inför hösten.
Varje sensommar sedan jag var typ 7 år har jag föreställt mig en höst då jag helt utan knorr stiger upp tidigt på morgonen, äter en ordentlig och nyttig frukost, idrottar tre gånger i veckan, håller mig uppdaterad med såväl skön- som facklitteratur. I drömvärlden umgås jag mer med mina vänner, fixar i min lägenhet, bakar och gör långkok.
Vad är det egentligen som gör att jag alltid glömmer de där oktoberkvällarna då jag inte förmår annat än att grina? Då jag bara vill ligga i sängen, under täcket, oavsett tid på dygnet. Hur kommer det sig att jag på sensommaren lyckas lura mig själv om något annat? Varje år! Sedan 30 år tillbaka. Nåt skumt är det.
Kanske som det där de säger om att föda barn. Det gör skitont, men det är liksom ordnat så att de som föder barnen inte kommer ihåg smärtan. För annars skulle ingen kvinna vilja föda mer än ett barn. Kanske är det så med sensommaren/hösten. Om man verkligen kom ihåg hur jävlig hösten kan vara skulle man bara orka en. Och det vore ju förfärligt, för vem skulle då dra in alla stålars till julklappar?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar